TUTA tɯ3ta2, sbst.2, r.; best. -n; pl. -or.
om anordning l. föremål varmed tutande ljud frambringas, lur l. signalhorn l. vissla o. d. Må Bore blåsa, trilsk och sur, / i sina grova tutor! Mörne HöstlDikt 64 (1919). När Barcelona utropades som olympisk stad, ja det var ett magiskt ögonblick då hela stan hängde på tutan. GbgP 21 ⁄ 8 2006, s. 34. jfr: Han blåser i tuterna tomma. SvForns. 2: 434 (c. 1725).
SAOB
