SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2009  
TUVIG 3vig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. TUVOT.
Ordformer
(tufvog (-fw-) 17361773. tufwot 16821690. tuvig (-fv-, -fw-, -gh) 1640 osv.)
Etymologi
[avledn. av TUVA, sbst.]
1) om mark o. d.: som är (ojämn o.) full med tuvor. Linc. Ll 1 b (1640). De .. verktyg .. med hvilka en ojämn och tufvig äng kan lättast beredas. LBÄ 44–50: 322 (1801). De tuviga sjöstränderna, som voro täckta av videbuskar och små förkrympta björkar. Lagerlöf Holg. 2: 244 (1907). Sverige vann med 3–1 .. men det var ingen sprudlande fotboll på den tuviga planen. DN 28 ⁄ 2 2001, s. C12. — jfr HÅL-, SMÅ-, STARR-TUVIG.
2) om växt l. rot l. svamp o. d.: som bildar tuva l. tuvor (dels gm sammangyttrade rotskott l. tätt växande stamdelar o. d., dels gm att växa gruppvis i täta ansamlingar). Tufvig Ticka. Smitt Svamp. 53 (1863). Busken är tufvig, men knappt krypande. Fries BotUtfl. 3: 305 (1864). Synnerligen på sanka ängs- och betesmarker blir växtligheten ej sällan starkt tufvig. LB 2: 594 (1902). Scilla amoena .. tuvig blåstjärna. Hylander NordKärlv. 1: 145 (1953).
Avledn.: TUVIGHET, r. l. f. till tuvig 1, 2. Weste (1807). När strån packa sig tillsammans, tvingas alla de inre rotskotten vexa uppåt, hvarigenom tufvigheten ökas. BotN 1845, s. 108. Marken, som bibehöll sin tufvighet, hade i fältskikten ymniga gräs. Uppl. 1: 100 (1901). jfr små-tuvighet.
Spoiler title
Spoiler content