1) om mark o. d.: som är (ojämn o.) full med tuvor. Linc. Ll 1 b(1640). De .. verktyg .. med hvilka en ojämn och tufvig äng kan lättast beredas. LBÄ 44–50: 322(1801). De tuviga sjöstränderna, som voro täckta av videbuskar och små förkrympta björkar. Lagerlöf Holg. 2: 244(1907). Sverige vann med 3–1 .. men det var ingen sprudlande fotboll på den tuviga planen. DN 28 ⁄ 2 2001, s. C12. — jfr HÅL-, SMÅ-, STARR-TUVIG.
2) om växt l. rot l. svamp o. d.: som bildar tuva l. tuvor (dels gm sammangyttrade rotskott l. tätt växande stamdelar o. d., dels gm att växa gruppvis i täta ansamlingar). Tufvig Ticka. Smitt Svamp. 53(1863). Busken är tufvig, men knappt krypande. Fries BotUtfl. 3: 305(1864). Synnerligen på sanka ängs- och betesmarker blir växtligheten ej sällan starkt tufvig. LB 2: 594(1902). Scilla amoena .. tuvig blåstjärna. Hylander NordKärlv. 1: 145(1953).
Avledn.: TUVIGHET, r. l. f. till tuvig 1, 2. Weste(1807). När strån packa sig tillsammans, tvingas alla de inre rotskotten vexa uppåt, hvarigenom tufvigheten ökas. BotN 1845, s. 108. Marken, som bibehöll sin tufvighet, hade i fältskikten ymniga gräs. Uppl. 1: 100(1901). jfr små-tuvighet.
SAOB
