TUTULUS tɯ4tulus1, r.; pl. (med lat. pl.-ändelse) tutuli tɯ4tuli1.
(i fackspr.) om (litet, runt) prydnadsföremål l. smycke från bronsåldern (med upphöjt, konformat mittparti). ”Tutulus” af brons. Har troligen suttit som prydnad på en sköld. Spetsen ihålig; öfver dess bas på baksidan en liten tvärstång. Montelius SvFornt. Atlas 1: 33 (1872). 20 bitar av små tutuli, runda prydnader med en knopp i mitten, vilka ha suttit på ett bälte. HallHist. 1: 90 (1954).
Ssg: TUTULUS-FORMAD, p. adj. om spänne: som har en för en tutulus karakteristisk form, rund med konisk upphöjning i mitten. Montelius SvFornt. Atlas 2: 96 (1874).
SAOB
