SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2009  
TYGLA ty3gla2, v. -ade. vbalsbst. -AN (tillf., Hwalström SpecPaid. 98 (1773)), -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.).
Etymologi
[jfr d. tøjle, t. zügeln; avledn. av TYGEL]
1) motsv. TYGEL 2: med hjälp av tygel l. tyglar behärska l. styra (riddjur (i sht häst) l. ekipage o. d.) (förr stundom övergående i bet.: köra (häst l. spann o. d.)); äv.: sätta tygel l. tyglar på (riddjur, i sht häst). Widegren (1788). Då bågskytten måste hafva händerna fria för att fatta kogret och spänna bågen, kunde han således icke sjelf tygla sin häst. Möller Jordbr. 65 (1881). (Sv.) tygla .. (fr.) brider; mettre la bride à. Schulthess (1885). Redan flera århundraden före Kristi födelse härdades den grekiska ungdomen i prövande tävlingslekar, vare sig dessa bestodo i att kappspringa barfota eller tygla ett eldigt fyrspann runt Hippodromen. Zander Löpn. 3 (1918). — jfr O-, SVÅR-TYGLAD.
2) motsv. TYGEL 4, bildl.: kontrollera l. behärska l. dämpa (ngn (äv. sig) l. ngt); särsk. med avs. dels på känsla l. lidelse l. begär o. d., dels på läppar l. tunga (ss. talorgan). Tygla sin fantasi, sin ilska, sin entusiasm. Nordenflycht (SVS) 2: 220 (1747). Håll dig spak och tygla dina läppar. VLitt. 1: 56 (1875). Tygla det ostyriga barnet. Klint (1906). Det susade i hans öron. Han blev blek av ett begär som så länge varit tyglat. Krusenstjerna Pahlen 6: 211 (1935). Han var stor och fetlagd men rörde sig med en vighet och smidighet som kunde förvåna. En man med sådan konstitution kunde göra folk illa om han inte tyglade sig. Det gjorde han för det mesta. Östergren Ankare 24 (1988). — jfr O-, SVÅR-TYGLAD.
Avledn.: TYGLARE, m. ⁄ ⁄ ig.
1) (†) till 1, ss. senare led i ssgn spann-tyglare.
2) (numera bl. tillf.) till 2, om person (l. personifikation) som tyglar ngt. För stridiga affekterna en tyglare det ges. / Det är Viljan. Lundavår 1924, s. 148. Den sista människan är stark som vintern, / .. Springflodens tyglare, orkanens herre. Mörne Käll. 26 (1930).
Spoiler title
Spoiler content