TÅP tå4p, n. (Lind(1749) osv.) ((†) m. Lindfors(1824)); best. -et; pl. =; förr äv. TÅPER, m.
Ordformer
(tåp 1735 (: tåpacktigt) osv. tåper 1851–1889)
Etymologi
[jfr d. tåbe, nor. tåpe; jfr äv. nyisl. tæpr, rädd att komma för nära l. vidröra alltför mycket; sannol. ljudhärmande l. ljudsymbolisk bildning. — Jfr TÅPA, sbst., v., TÅPIG]
1) (tåp) (vard.) enfaldig l. fånig l. tafatt person; dumbom; äv.: våp; jfr LÅP 1, SJÅP, sbst.1 Lind(1749). Tåp, gif då köp i rättan tider, / At waran din af mal ej lider. Bergius Småsak. 8: 89(1757). Det fins många odugliga tåp till jentor. Almqvist Mål. 22(1840). Tåp .. (dvs.) Våp. Östergren(1964).
2) (tåper) (†) enfaldig l. fånig man l. pojke; anträffat bl. i ordböcker. SvTyHlex.(1851). (Sv.) Tåper .. (eng.) simpleton, fool. Björkman(1889).
SAOB
