SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2010  
TÅNGE toŋ3e2, r. l. m., äv. (numera föga br.) TÅNG toŋ4, sbst.3, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar; förr äv. TÅNGA, sbst.2, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(tang 1712–1749. tange 1749. tangen, sg. best. 1928 (: fjälltangen). tång (-o-) 1749–1939. tånga 1690 (: Rumptångan)–1774. tånge (-o-) 1681 (: Nästånge) osv. tången (-gh-), sg. best. c. 1620 osv.)
Etymologi
[jfr d., nor. tange; trol. besläktat med TÅNG, sbst.2]
1) om en för sammanfogning använd utskjutande smal l. avsmalnande ände på del av föremål, avpassad för motsv. urtagning l. hål i annan del; särsk. om sådan ände på knivblad l. svärdsklinga l. pilspets o. d. som sticks in i l. genom handtaget l. skaftet l. kring vilket handtaget fästes (jfr ANGEL, sbst.2 2 a, DORN 5 slutet, SKAFT-TEN). Burmans suerd thet långha: / thet är fämtan alnar långt / emellan oden och tånghen. Noreen o. Meyer 73 (c. 1620). Blånor lindas kring tången af knifsbladet, som wätes, dåppas i sönderstött glas eller tegelsten och i smält harts eller kåda samt sättes så i skaftet. Rothof 51 (1762). Pilen bestod af en smal jernspets, med hylsa eller tånge fästad uti ett kort och smalt träskaft. Holmberg Nordb. 553 (1854). (Jaktspjut) med korta, knivliknande, illa smidda blad med i skaftet inslagen tånge. SvKulturb. 5–6: 118 (1930). Längden (på filar o. raspar) mätes i tum utan tånge (fästet för skaftet). Ljungqvist Slöjdb. 31 (1957). Spegeln avslutas med en tånge som ursprungligen varit innefattad i ett handtag av något organiskt material. Kulturen 1986, s. 90. — jfr FIL-, KNIV-, SKAFT-TÅNGE. — särsk. (om ä. förh.) om på ovanstående sätt utformad tapp (se TAPP, sbst.1 2) på ristkniv som stacks in i l. genom tapphål (se TAPP-HÅL, sbst.1) på annan del av årder l. plog. Brauner Åker 163 (1752). Knifwarne (på ristårdret) böra .. så smidas, att de blifwa i äggen som nys stålsatte yxor, med starck tånga, att de ej kunna brytas af. Crælius TunaL 361 (1774).
2) (†) hos människa o. andra däggdjur: rumptånge l. ”svanstånge”; äv. om stjärt hos fågel; jfr RUMP-TUNGA. UHiärne Suurbr. 109 (1680). Rudbeck D. Y. Samolad 66 (1701; hos fågel). Ändetarmen begynnas wid sidsta ländkotan, och går korsbenet utföre, samt skiuter litet längre fram än Tången. Rosenstein Comp. 319 (1738). (Häst)Svansen, som består af den egentliga svansen (tången) och svanstaglen, bör vara kraftig. Sjöstedt Husdj. 1: 46 (1859). Auerbach (1915).
3) från landområde l. viss terräng o. d. utskjutande tunga (se TUNGA, sbst.2 4 a) l. kil l. spets; särsk. om (yttersta spetsen av) landtunga l. näs l. udde; numera nästan bl. ss. senare led i ortnamn. Tånge kallas en på någon sida ifrån Fjället sig utskjutande Fjäll-högd. VetAH 1771, s. 3. Morups fyr ute på tången synes vida omkring öfver land och sjö. VLS 204 (1888). — jfr NÄS-TÅNGE.
Ssgr (i allm. till 1): A: (2) TÅNG-BEN. (†) svansben. Ändtarmen öpnar sig nerom tångbenet .. uti sätet. Sönnerberg Loder 450 (1799). Auerbach (1915). —
-ÄNDE, äv. -ÄNDA. (tång- 1717 osv. tånge- 1909–1911) ände på tånge. LMil. 4: 1578 (1717). Spjutspets af röd skiffer .. tångeändan afbruten, f. år 1901 vid plöjning. Fornv. 1909, s. 310.
B: TÅNGE-KNIV. särsk. om knivblad med tånge. På ett djup av 0,35 m under jordytan anträffades, instucken bland de brända benen, en väl bevarad tångekniv. Fornv. 1939, s. 10. —
-SPETS. särsk. om pilspets med tånge. Fornv. 1947, s. 189. —
-SVÄRD. särsk. om svärdsklinga med tånge. Fornv. 1955, s. 28. Många tångesvärd torde en gång ha varit Vollgriff-svärd som förlorat sina bronshandtag. Fornv. 1970, s. 273. —
-ÄNDE, se A.
Avledn. (till 1): TÅNGAD, adj. försedd med tånge. Tångad pansarfil. Forsberg o. Gustafsson VerktMek. 21 (1953).
Spoiler title
Spoiler content