TÅPA, v. -ade; äv. TÅPAS, v. dep. -ades; vbalsbst. -ERI (se avledn.).
(†) bära sig enfaldigt l. dåraktigt l. tafatt åt; jfr SJÅPA, v. Tiällman Gr. 211 (1696). Annette kan .. (springa iväg) i stället för att sitta och låpa och tåpa med sin söm, som aldrig blir något af. Bremer Hem. 2: 127 (1839). Herr kaptenen var för blyg .. och gick här och tåpade till dess det var för sent (att fria). Wetterbergh SamhKärna 2: 172 (1857).
Avledn. (†): TÅPERI, n. (†) tåpighet. Ther (skall) intet byggis epther thenna dagh vthan slickt tåperj nedher læggis. G1R 4: 78 (1527). Ehuru the fächtade (på skämt), blef Joen stuckin j halsen, så at han thär af blef död .. thet war rätt en wåde af ijdell tåparij, som the sig företogo. GullbgDomb. 14 ⁄ 9 1609.
SAOB
