TÄNGSLA täŋ3sla2, r. l. f.; best. -an; förr äv. TÄNGSEL.
Ordformer
(tängsel 1759. tängsla (-e-) 1747 osv.)
Etymologi
[jfr ä. d. tenxle, d. tengsel; ombildning av TÄXLA(se DÄXEL)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) däxel. BoupptVäxjö 1759. Väl fastkilade på träskopacken behandlas (träsko)ämnena först med ”tängslan”, en liten tväryxa, med vilken ovansidan hugges till. Kulturen 1950, s. 98.
SAOB
