TÖFF töf4, interj. o. sbst.; ss. sbst. n.; best. -et. (ofta upprepat med l. utan bindestreck mellan leden)
Etymologi
[jfr d. tøf, t. töff; sannol. av eng. tuff-tuff, teuf-teuf (av fr. teuf-teuf) l. av fr. teuf-teuf l. av ljudhärmande ursprung. — Jfr TUFFA, v.2]
I. ss. interj., återgivande ljud från (ång)maskin l. motor. SAOL (1950).
Avledn. (vard.): TÖFFA, v. till I, om lok l. båt l. annat fordon: (under rörelse l. framfart) utstöta ”töff”; ss. vbalsbst. -ande äv. konkretare, om ljudet; jfr tuffa, v.2 En af ambulansens motorvagnar töffade i stark fart nedför avenyen. SDS 2 ⁄ 4 1905, s. 4. Motorn! Jag rusar till fönstret .. det töffandet kan man inte ta fel på. TurÅ 1912, s. 91. Ett barn passerade deras bord och drog under töffande och flåsande ett leksakståg i ett snöre. Wästberg Kung. 85 (1955).
Särsk. förb. (numera bl. mera tillf.): töffa fram10 4. töffande ta sig fram. Äntligen töffade en motorbåt fram mot oss. Mörne Hamn 31 (1927). —
töffa in10 4. under töffande gå in (i hamn o. d.). Då trålarna töffade in med gråsej från Västerhavet. SvD(B) 25 ⁄ 5 1943, s. 10. —
töffa ut10 4. under töffande ge sig ut (ur hamn o. d.); jfr tuffa ut. En liten motorbåt töffade ut och en tullare kom ombord. Fredricson Res. 82 (1940).
SAOB
