SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2010  
ULA ɯ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. ula; jfr d. ule, nor. ula, ule; av ljudhärmande ursprung; jfr YLA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) frambringa utdraget o. entonigt ljud, tjuta l. yla; jfr HYLA, v. Något ondt och sorgeligit är att finna när ufwen ylar, ular och tiuter. Broman Glys. 3: 478 (c. 1740). (Ropet) trängde ända ned i dalen, och en stackars utestängd gråhund började ula. Hülphers Linier 30 (1899). Skorstenen ulade högt. Nordström Fisk. 99 (1907). På givet tecken togo en del frälsta och drogo henne fram till den s. k. botbänken, där de om varandra ropade, bådo, ulade, sjöngo och skreko. Johansson SmedBrukspatr. 30 (1933). Någonstans satt en uggla och ulade. Höijer Stjärnkl. 42 (1943). Fiolen gnällde, violan ulade, och cellon lät som en humla i en tom kakburk. GbgP 1952, nr 333, s. 11.
Spoiler title
Spoiler content