ULCERERA ul1sere4ra, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. ulzerieren, fr. ulcérer; av lat. ulcerare, till ulcus, sår (se ULCUS); jfr äv. eng. ulcerate. — Jfr ULCERATION, ULCERATIV]
med. bilda sår l. framkalla sår(ighet) hos l. på (ngt); i p. pf. ofta liktydigt med: sårig; äv. intr.: vara sig. (Han) war så grufweligen vthslagen och ulcererat om Lijfwet at han medh platz kunde lijda Skiorten på Kroppen. UHiärne Suurbr. 194 (1680). På detta okonstlade sättet, läktes denna förmenta ulcererade Kräftan. VetAH 1778, s. 161. Ulcererande koppor å det öfriga af kroppen, äfven i svalget. Ilmoni Sjukd. 2: 331 (1849). Att små infiltrat bilda sig i randzonen ofta på båda ögonen, ulcerera, vaskulariseras, läkas och recidivera anfallsvis. Löwegren Oftalm. 262 (1923). Tumörerna kan ulcerera slemhinnan. SvTandläkT 1963, s. 13.
