UNDVARA un3d~va2ra, v. -ade, sup. -at (Östergren(1964) osv.) l. -it (Weste(1807) osv.).
Ordformer
(förr äv. -w-)
Etymologi
[av d. undvære, fd. vntvære, sannol. efter mlt. untbēren, en(t)bēren (se UMBÄRA) med efterleden ansluten till VARA, v. — Jfr AVVARA, OMVARA, OUNDGÄNGLIG]
klara l. reda sig utan (ngn l. ngt); vara utan l. avstå från l. avvara; umbära (se d. o. 1); äv. närmande sig bet.: försaka (se d. o. 3) l. uppoffra (jfr UMBÄRA 1 a); nästan bl. i inf. (äv. pass.), särsk. i förb. med modalt hjälpverb, särsk. kunna. Laget tvingades undvara den skadade mittbacken. PH 13: 285(1786). (Människorna) weta att allt det, som ifrån början hörer till den sanna Christendomen i desz hufwudsak, kan icke heller sedermera undwaras. Schartau UtkPred. 26(1823). Stilen saknar den ledighet och lätthet, som man i dylika teckningar icke gerna undvarar. Ljunggren SVH 4: 157(1887). Allt hvad jag kan undvara är det både min skyldighet och mitt hjärtebehof att ge åt henne. Idun 1890, s. 671. Det är främst vid den internationella handeln .. som man lärt sig undvara penningen och att använda krediten. Schauman o. Christierson Gide 268(1897). Sverige har inte råd att undvara den kompetens som dessa personer besitter. GbgP 16/6 2008, s. 40.
