[jfr d., t. unikum; av lat. unicum, n., av unicus, ensam (se UNIK)]
om ngt l. ngn som är unik(t) l. som endast förekommer i ett exemplar, det l. den enda i sitt slag; sällsynthet l. raritet; jfr UNIKAT. Schück VittA 4: 502(i handl. fr. 1731). Jag lånade honom ett och hvarje, bland annat min morfars gamla stol, ett unikum bland stolar, man satt uti den som i Abrahams sköte. Ahrenberg Männ. 4: 43(1909). (Mozarts symfoni) i g-moll, detta unicum af symfonisk lyrik. PT 1915, nr 121 A, s. 3. Ett vanligt svenskt femtonöresmärke som var ett stort unicum på grund av feltryck och baktryck och oregelbunden tandning. Lindström Vindsröjn. 122(1939). Skrinet måste betraktas som ett unicum, ty det är det veterligen hittills enda kända exemplaret. Fatab. 1958, s. 221. Kristinas egen känsla av att vara ett underbart unikum gjorde det givetvis hart när omöjligt för henne att utveckla någon samhörighet med andra kvinnor. Englund Silverm. 122(2006).
