UNITET un1ite4t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av t. unität l. fr. unité; jfr äv. eng. unity; av lat. unitas (gen. -tātis), enhet, till unus, en (se EN, räkn.). — Jfr UNITARIE]
(utom ss. senare led i ssgn BRÖDRA-UNITET numera mindre br.) om (ngt som utgör en) enhet (se d. o. I 4) l. helhet (se d. o. 3); äv.: enhetlighet l. överensstämmelse; äv. [jfr lat. unitas fratrum] om (l. elliptiskt för) brödraunitet (jfr UNION 1 slutet). 2BorgP 8: 327 (1743). Allting är dock ett. / Så hund och katt och menska sig omfatta / Uti den Unitet naturen gett. MarkallN 2: 149 (1821). Plinius som väl anade Uniteten i det hela ansåg helt fräckt att: ”Vatten är förtätad luft!” Strindberg Brev 8: 237 (1891). En av den polska unitetens seniorer vigde 1737 Zinzendorf till biskop. KyrkohÅ 1961, s. 266. FinSvStorordb. 898 (1968). — särsk. [av fr. unité] (†) ss. beteckning för var o. en av de (tre) dramatiska enheterna (se ENHET II 4 slutet); särsk. i sådana uttr. som de tre uniteterna o. d. Sannolikheten är .. grunden til .. desza 3 enheterna (Uniteter) af sak, rum och tid. Bergklint MSam. 1: 248 (1781). Man tvistar om de tre uniteternas nödvändighet i skådespelet. Leopold 2: 263 (1801). Uniteterna i tragedien. Nyblæus Forskn. I. 1: 161 (1873).
