publicerad: 2011
UPPTÄCKT up3~täk2t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(op- 1809. up- 1764–1832. upp- 1783 osv.; förr äv. -g-, -k-)
Etymologi
[bildat i sv. till UPPTÄCKA, v.1, väl efter mönster av andra sbst.-bildningar med -t, t. ex. intäkt (till fsv. taka), möjl. äv. gm substantivering av p. pf. upptäckt]
1) (†) motsv. UPPTÄCKA, v.1 3, 4: framställan, meddelande, yttrande; äv.: avslöjande (av ngn l. ngns hemlighet o. d.) (jfr 2 a); äv.: angivelse; särsk. konkretare; jfr UPPTÄCKELSE 1, UPPTÄCKNING 1. Lenngren (SVS) 1: 142 (1776). Bifalles det mig i detta ämne få framgifwa redigare upptäckt, skall jag det göra så godt jag kan. Cavallin Herdam. 3: 158 (1783). Han hade .. tagit in förgift, af förtviflan, sade han .. samt af fruktan, att, då han blef arresterad .. genom torturer tvingas till upptäckter. Almqvist DrJ 231 (1834). WoH (1904).
2) motsv. UPPTÄCKA, v.1 5, om handlingen att upptäcka ngt l. om händelsen l. förhållandet att bli l. vara upptäckt; ofta konkret(are), särsk. om nytt rön inom vetenskap o. d.; äv. närmande sig l. övergående i dels: iakttagelse, dels: fynd; särsk. i sådana uttr. som göra en upptäckt, upptäcka ngt; jfr UPPTÄCKELSE 2, UPPTÄCKNING 2. SvMerc. 1764, s. 129. Vita guldet eller Platina del Pinto är en ny uptäkt. Bergman Jordkl. 107 (1766). Ett fat med vindrufvor, på ett af borden, blef för mig en behaglig upptäkt. Bladh o. Hornstedt 119 (1783). En underofficer kröp försigtigt uppföre backen, och kom efter en stund ned igen med underrättelse om sina upptäckter. Fryxell Ber. 6: 371 (1833). Jag gjorde .. den upptäckten, att min tillkommande familj befann sig i tryckande omständigheter. Carlén Repr. 537 (1839). På grund av mängden av de av Scheele gjorda upptäckterna anser man honom som en av den organiska kemiens grundläggare. Smith OrgKemi 291 (1938). (Hj. Gullberg) .. prisade Ola Hanssons upptäckt av det lyriska stämningslandskap, kallat Skåne, som ingen tidigare hade sett. SvLittTidskr. 1961, s. 186. — jfr NY-, SJÄLV-UPPTÄCKT. — särsk.
a) motsv. UPPTÄCKA, v.1 5 a, om förhållandet l. händelsen att bli l. vara upptäckt l. ertappad; i vissa ä. språkprov svårt att skilja från 1; äv. konkretare. PH 12: 567 (1783). Sedan blifva vi tvingade att akta oss för upptäckt, och så inspinna vi oss allt svårare och svårare. Carlén Köpm. 2: 32 (1860). Det var inte alls uteslutet att hans vikarie kunde göra vissa upptäckter (medan han var bortrest). Han var fast i det nät han själv knutit. Siwertz Tråd. 43 (1957). Sofie har undgått upptäckt och är fri att göra vad hon vill. Hon rycker åt sig kappa och hatt i hallen .. öppnar dörren och springer ut. Henschen SkuggBrott 168 (2004).
b) motsv. UPPTÄCKA, v.1 5 b, i fråga om geografisk företeelse o. d.; förr särsk. i uttr. (resa, gå o. d.) på upptäckter, (resa, gå osv.) på upptäcktsfärd. (Vår tids sjöfarande) hafwe wi at tacka för de wackra Uptäckter, som i detta Werket äro samlade. Fréville Söderh. 1: 2 (1776). (Guvernören) biföll .. min begäran, att .. resa inåt Landet på upptäckter. Almqvist Parj. 11 (1817). Före Amerikas upptäckt var det Europa, som levererade hufvudmassan af myntmetall. 2UB 10: 431 (1907).
c) motsv. UPPTÄCKA, v.1 5 d. Dr Lönnrot har gjort sitt namn oförgätligt .. genom upptäckten af Kalewala. Runeberg (SVS) 9: 59 (1839). Primadonnan, fröken Erling, är en upptäckt, som jag gjort (sade teaterdirektören). Moberg Rosell 175 (1932).
Ssgr (i sht till 2): (2 b) UPPTÄCKTS-FARANDE. (förr) jfr -farare. (Frobisher) var en skicklig sjöman och entusiastisk upptäcktsfarande. NF 5: 423 (1882). Fogelqvist SöderkRom 228 (1924). —
(2 b) -FARARE. (förr) person som färdades i syfte att göra (lönsamma) upptäckter; jfr -farande. Många af dessa sjöröfvare återgingo till de fredliga yrkena, bland andra William Dampier, som blef en ryktbar upptäcktsfarare. NF 4: 1448 (1882). —
-FÄRD. färd med syfte att göra upptäckter; särsk. (numera i sht i skildring av ä. förh.) till 2 b, om färd med syfte att göra geografiska upptäckter (o. bereda väg för handel o. d.); äv. (o. numera ofta) oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr -resa. Atterbom LÖ 1: 35 (1824). Barnet går ut på upptäcktsfärd – i världen, brukar man säga – eller, om man hellre vill kalla det så, bland sina egna möjligheter till lust och ekstas. Boye Ast. 144 (1931). Nordostpassagens historia kan lämpligen indelas i två tidsepoker, den förra karakteriserad av geografiska upptäcktsfärder och pionjärarbeten, den senare av ekonomisk exploatering. Ymer 1953, s. 148. —
-GLÄDJE. glädje vid upptäckt av ngt l. över att göra upptäckter. TT 1901, Ark. s. 53. För tänkaren, filosofen och politikern torde upptäcktsglädjen sällan vara så oblandad (som för vetenskapsmannen). Solnedg. 1: 33 (1910). —
-HISTORIA. historia (se d. o. II 1) som beskriver l. behandlar upptäckten av ngt, särsk. dels (till 2 b) plats l. land o. d., dels vetenskaplig företeelse; äv. sammanfattande l. ss. vetenskap (jfr historia II 2). NF 1: 219 (1875). En serie föreläsningar om Afrikas upptäcktshistoria. LdVBl. 1890, nr 125, s. 2. De viktigaste B-vitaminernas upptäcktshistoria och verkningssätt. Bergstrand SvLäkS 388 (1958). —
-LUST l. -LUSTA. särsk. till 2 b: upptäckarlust. De vidsträckta handelsförbindelserna framkallade rese- och upptäcktslust. Boëthius HistLäsn. 2: 393 (1898). —
(2 b) -RESA. resa med syfte att göra upptäckter (i sht gm att utforska okända trakter l. länder o. d.); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr -färd. Möller (1790). Att .. redogöra för den upptäcktsresa, under hvilken Europas nordspets första gången kringseglades. Nordenskiöld Vega 1: 44 (1880). Tadeusz’ ögon djärft på upptäcktsresa foro. Jensen Mickiewicz Tad. 152 (1898). —
(2 b) -RESANDE. person som företar en upptäcktsresa l. upptäcktsresor; äv. (numera bl. i skildring av ä. förh.) ss. yrkesbeteckning l. titel. Så kämpar upptäcktsresanden under sin villande färd mot en obekant verldsdels svårigheter och faror. 2SAH 33: 21 (1861). Släkten Hedin .. kom att bland sina medlemmar räkna bland andra .. upptäcktsresanden Sven Anders Hedin. 3SAH 2: 16 (1947). —
(2 a) -RISK. risk att bli upptäckt. Rimligtvis bör just en kombination av stor upptäcktsrisk och vetskap om obehaglig påföljd verka starkt återhållande (på biltjuven). SvD(A) 19/10 1958, s. 4. —
-TID. tidpunkt när upptäckt görs; äv. om tidsperiod som kännetecknas av (stora) upptäckter. Vid upptäcktstiden var platsen öde. Ymer 1934, s. 22. Att vi givetvis icke kan rubricera upptäcktstidens krönikörer i Latinamerika som etnografer. SydsvMedHistSÅ 1969, s. 74. —
-VANDRING. vandring i syfte att göra upptäckter; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Crusenstolpe Mor. 5: 106 (1843). Det är alltid oroande trivsamt att följa Thomas Tidholm på hans poetiska upptäcktsvandringar. Expressen 25/5 1992, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content