URANO- ura1nω-, ssgsförled.
Etymologi
[jfr eng., fr. urano-; av gr. οὐρανο-, till οὐρανός, himmel, äv.: gom. — Jfr URAN]
1) ss. förled i ssgr betecknande ngt som har avseende på l. samband med himlen.
2) ss. förled i ssgr betecknande ngt som har avseende på l. hänför sig till (hårda) gommen.
Ssgr [ofta med motsvarigheter l. förebilder i t., eng. l. fr.]: (1) URANO-GRAFI. Anm. Ordet förekommer i ä. tid äv. i den gr. formen uranographia. Rålamb 4: 57 (1690). (i skildring av ä. förh.) beskrivning av stjärnhimlen (ss. vetenskapsgren). Klingwall Uranogr. (1810; titel). (Quensel) utarbetade en god lärobok i uranographien. BL 11: 419 (1845). Alla fält inom kosmografi, geografi, hydrografi, topografi och uranografi. SvFarmT 1966, s. 30. —
(1) -METRI. (i skildring av ä. förh.) konsten att mäta himlen l. (avståndet mellan) himlakropparna; äv. konkret(are), om resultatet av sådan mätning. Pfeiffer (1837). Uranometri (eg. himmelsmätning), en tidigare benämning på stjärnkartor och kataloger. Wallenquist AstrUppslB (1981). —
SAOB
