publicerad: 2012
URBOTA ɯ3r~bω2ta, förr äv. URBOTE, adj. o. adv., oböjl.
Ordformer
(urbota (v-, -oo-) 1666 osv. urbote 1712–1769)
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om brott o. d.: som inte kunde sonas med böter; särsk. i uttr. urbota mål (äv. sammanskrivet) (jfr MÅL, sbst.2 1 slutet); äv. om straff i uttr. urbota straff (se STRAFF 2 b γ). (Häxan skall) efter den executions process j fäderneslandet wid slika urboota måhl öfweligh är, blifwa afrättad med yxa. BtFinlH 2: 280 (1666). Stora nidingswärk kunde ej .. med böter förlikas; ty kallades de Urbota-mål. Dalin Hist. 1: 206 (1747). Åklagad skrift .. (är) af så brottslig beskaffenhet, att urbota bestraffning derå följa bör. SFS 1897, nr 34, s. 17. Det är möjligt att jag icke är någon rättfärdig man, men några urbota handlingar bär jag icke på mitt samvete! Strindberg HögreR 21 (1899). (Skrävlande) var ett urbota brott, som ledde till utstötande ur kamratskapet. 2SvKulturb. 7–8: 22 (1937). Ansökning om erhållande av pass må icke bifallas .. om passmyndigheten har kännedom om att sökanden ådömts urbota straff. SFS 1950, s. 1116.
2) som ej kan botas (se BOTA, v. 1) l. avhjälpas, ohjälplig l. oförbätterlig o. d.; förr äv. dels: dålig l. usel o. d., dels: dum l. befängd o. d. Hwar .. tilförene warit Tullhus, bör .. förmälas, huru wida det gamla, af ålder .. blifwit aldeles urbota. PH 6: 4249 (1756). Visst har ert ursinniga motstånd förvärrat er belägenhet; men än är den icke urbota. Gumælius Bonde 16 (1828). Är vädret alltför urbota i morgon så kommer jag icke. Bremer Brev 4: 312 (1864). (Publiken tyckte) att alltsammans var så urbota, att hvarje svagt försök till bifallsyttringar efter aktsluten omedelbart nedhyssjades. VL 1893, nr 9, s. 3. Går du in på ett så urbota förslag .. då är det slut med min aktning. Adelsköld Dagsv. 3: 29 (1900). Kanske hade jag aldrig blivit den urbota rabulist jag är, om inte min själ druckit så djupt av just denna frihetens gudadryck i de gamla klassikerna. ÅbSvUndH 63: 88 (1941). — särsk. ss. förstärkande adv.: i hög grad l. ohjälpligt l. ytterligt; i sht i förb. med dum. (Du är) en urbota fördomsfull pedant. Gosselman Sjöm. 1: 22 (1839). (Hur) en karl, som förut visat sig ha sina sinnen i godt skick, kunde vara så urbota dum, är oförklarligt. Hedin Asien 2: 157 (1903). Stackars flicka, jag har aldrig sett en människa så urbota, så förfärligt illa klädd som hon. Wägner KvartO 105 (1919). Plötsligt tyckte jag att alltihop var så urbota komiskt. Boije af Gennäs JuMer 364 (1992). Att .. behöva ha att göra med en urbota enfaldig mördare gör mig lite uttråkad. Nesser FallG 171 (2003).
Spoiler title
Spoiler content