[jfr d. urbanitet; av lat. urbanitas (gen. -ātis), till urbanus (se URBAN)]
egenskapen l. förhållandet att vara urban (se d. o. 2), belevenhet l. hövlighet o. d.; artigt l. förnämt (umgänges)sätt l. uppförande o. d.; ngn gg äv. närmande sig bet.: stadsmässighet (jfr URBAN 1); förr äv. om elegant l. förnämt l. vackert sätt att uttrycka sig i tal o. skrift (jfr ATTICISM 3). Kellgren (SVS) 5: 548(1792). Detta Bref .. med de renaste uttryck af Romersk urbanitet .. har länge varit ansedt som ett af Horatii yppersta mästerstycken. Lyceum 2: 47(1811). Sir Edward Grey stod i egen hög person på talartribunen och besvarade med aristokratisk urbanitet alla de frågor som riktades till honom från auditoriet. Hellström RedKav. 137(1933). Urbanitet har blivit ett ideal – och livet i en tät stadsmiljö framställs som det goda och hållbara i livet. SvD 5/6 2009, s. C5. Till världsmannens urbanitet bidrog det äkta intresset för konst, främst litteratur, liksom .. (hans) tolerans och obesticklighet. DN 6/3 2010, s. A4.
