SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2012  
USCH 4, interj.
Ordformer
(förr äv. ou-)
Etymologi
[jfr d. usch; av ljudhärmande ursprung. — Jfr ASCH, HUSCH, ISCH, USCHIAMEJ, USCHIANEMEJ]
ss. uttryck för ogillande l. motvilja l. avsky l. missnöje o. d.: fy, tvi, isch; särsk. i förb. med ; jfr USCHIAMEJ, USCHIANEMEJ. Moberg Gr. 45 (1815). Usch, hvad jag är trött och varm! Crusenstolpe Mor. 6: 29 (1844). ”Usch dig, du skäggiga odjur, du hade så när skrämt ihjäl mig”, skrattade hon. Benedictsson FruM 128 (1887). Usch, det börjar ändå bli kallt härinne till sist, sade värdinnan och stängde balkongdörren. Söderberg Främl. 114 (1903). ”Usch, att jag alltid skall paltas på”, muttrade Lea. Kuylenstierna-Wenster 9Kamr. 39 (1920). Usch då, hon var visst redan för röd om kinderna, hur skulle hon inte då bli efter sherryn och soppan! Spong Sjövinkel 16 (1949).
Avledn.: USCHA, v. (vard.) säga usch (o. därmed visa sitt ogillande l. missnöje o. d.); äv. refl.: förfasa l. beklaga l. oja sig (över ngt). Selma hade .. (efter filmen) sagt usch hela kvällen. Han hade också tyckt att filmen var obehaglig. Men nu efteråt började han undra varför hon behövt uscha på det där viset? Vi 1950, nr 25–26, s. 6. Du förstår, här har mamma gått hela sommaren och jämrat sig och uschat sig över ungdomens fördärv. Vi 1955, nr 36, s. 4. Hon som suckar och uschar, hon har deklarerat i minst 25 år utan att ännu lära sig konsten. Hon förstår inte blanketten, hon räknar fel. SvD(A) 3/2 1967, s. 13.
Spoiler title
Spoiler content