USANS ɯsaŋ4s l. -an4s l. med mer l. mindre genuint franskt uttal, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(usance 1771–1948. usans 1865 osv. usence 1691)
Etymologi
[av fr. usance, av ffr. usance, till user, nyttja, bruka, av senlat. usare, frekventativbildn. till lat. uti, nyttja, bruka. — Jfr USUS]
(numera i sht i fackspr.) sammanfattande, om inom affärsvärlden gällande hävdvunna regler o. bestämmelser, handelsbruk; förr äv. dels om sikt (se SIKT, sbst.1 6), dels allmännare, om vedertaget bruk; jfr KUTYM, USO. Någre Kiöpmännernes, sig emellan antagne bruk och usencer, som af Osz intet äre gillade och bekräftade. Schmedeman Just. 1310(1691). Usance, (dvs.) bestämd betalningstid af wexlar. Pfeiffer(1837). Usans .. (dvs.) Vedertaget bruk. KonvLex. 4: 343(1865). Hvarje enskild börs enar sig om att inom de olika slagen af varuhandel följa vissa usanser eller handelsbruk. LAHT 1898, s. 164.— jfr HANDELS-, PLATS-USANS.
