USURPATOR ɯs1ɯrpa3tor2, m.//ig.; best. -n; pl. -atorer -atω4rer.
Etymologi
[liksom t. usurpator av lat. usurpator, till usurpare, usurpera (se USURPERA)]
person som usurperar l. usurperat ngt, orättmätig innehavare av ngt; särsk. (o. numera bl., i skildring av ä. förh.): troninkräktare; jfr USURPATÖR. Rydén Pontoppidan 573 (1766). Det tumultuariska, ständigt emellan flera usurpatorer slitna soldatväldet. Geijer I. 6: 18 (1839). I Bysans betraktade man Karl som usurpator av kejsarnamnet. Grimberg VärldH 5: 368 (1931). Margareta Valdemarsdotter har befriat Sverige från en hatad usurpator och jagat honom och hans tyska anhang ur riket. TurÅ 1944, s. 19.
