USURPATÖR, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av fr. usurpateur, av lat. usurpator, av usurpare, usurpera (se USURPERA)]
(†) usurpator. Jag tilstår at .. ehvem det ock vore, skulle jag aldrig emottaga en successor, som .. tvingas oss på af en hop .. uproriskt folk; den är och bör med skiäl kallas usurpateur af cronan. 2RARP 14: 144 (1743). Usurpatören är icke Kung, ty han är icke förordnad. LBÄ 36–38: 50 (1800). Hagström Herdam. 2: 197 (1898).
