publicerad: 2014
Ordformer
(förr äv. w-, -ij-)
Etymologi
[liksom d. vaje, nor. vaie av nl. waaien, blåsa, fläkta, fladdra; jfr got. waian, mlt. weien, weigen, ffris. wāia, fht. wāian (t. wehen), feng. wāwan, ävensom sanskr. vāti, blåser; till den rot med bet.: blåsa som äv. föreligger i VIND]
1) (gm vindens påverkan) föras l. svänga fram o. tillbaka (i lugna l. mjuka rörelser); svaja l. svänga; särsk. dels om ngt (som är fäst vid ngt) som har fäste i marken l. annat underlag, dels i fråga om rörelse i vatten (jfr b); äv. om luft l. ljus l. rök o. d.: fladdra l. sväva; äv. mer l. mindre bildl. Från lätta purpurhatten vaja högt de fjädrar blå. Tegnér TegnS 4: 116 (1820). Vattnet sqvalpar i enformigt brus och dimmans slöjor breda sig vajande öfver floden. SDS 8/7 1899, s. 1. Nu stå de båda högerpartierna på motsatta sidor. Denna oreda avspeglades också i diskussionen i går, där stämningen vajade av och an. Hamilton Dagb. 1: 61 (1912). I offerlunden vajade tjogtals döda djur för vinden. BygdFolk 1: 375 (1927). Husmassorna med sina döda fönsterrader förfärade honom; han tyckte att de rörde sig, att de vajade av och an och voro nära att störta ned på den ensamme vandraren. Malmberg StyckVäg 215 (1950). Borstmaskarna .. låter bara de mångfärgade gälarna sakta vaja som alger i ett osynligt strömdrag. Selander LevLandsk. 152 (1955). Vi far mellan ängar löddriga av hundkex, förbi hagar där hästar går med vajande svansar. Edelfeldt Rit 251 (1991). — särsk.
a) om flagga l. vimpel o. d.; äv. dels om löst hängande tygstycke, dels utan särskild tanke på rörelse: vara hissad. PH 6: 3732 (1755). Det var från detta torn (på Alhambra) som den spanska kungliga flaggan först vajade den 2 januari 1492 efter Granadas fall. Lundgren MålAnt. 1: 161 (1849, 1870). En fin slöja af rökelse drager sig kring de vajande baneren, vaxljusen och de strålande drägterna. PT 1897, nr 149, s. 3. Vinden är nordost och min gardin vajar som i takt med det växande och aftagande bullret. Strix 1905, nr 47, s. 2.
b) om (del av) växt; äv. närmande sig l. övergående i bet.: bölja (se BÖLJA, v. 2 b α); äv. oeg., om åker l. fält o. d.; förr äv. med obj.: komma (ngt) att svänga l. svaja. Grödan i högrest växt och hela det vajande fältet / Krusas i fläktarnes spår. Adlerbeth Buc. 95 (1807). Ett regn af blommor på din irrstig faller, / När vinden vajar trädens höga loft. Tigerschiöld Dikt. 1: 63 (1888). Där vajar säden öfver välskötta fält. Torpson Eur. 1: 7 (1895). På båda sidor om vägen växte sällsamma blå och röda blommor, på smala stänglar vajade de av och an för vinden. Söderberg MBirck 3 (1901). En (havs)botten som skiftade mellan ljus sand och stenformationer med vajande växtlighet. Guillou TjuvMarkn. 279 (2004).
c) (numera bl. tillf.) om båt l. fartyg: gunga l. guppa l. vagga; äv. oeg., om båtpassagerare. Så vajade han redan på hafsviken, och såg framför sig på andra sidan den täckaste strand af en utskjutande udde. Almqvist Kap. 9 (1838). Vid en liten af behofvet extemporerad brygga ligga ett par små båtar och vaja. Ridderstad Samv. 2: 234 (1851). (Det strandade fartyget) är .. utsatt för hvarje vågsvall och vajar fram och åter under sjöarna. SD(L) 1901, nr 209, s. 4.
2) om person l. djur: svänga från ena sidan till den andra, svaja (se d. o. I 2); äv.: röra sig ostadigt (under gång), vingla. Lundgren MålAnt. 2: 211 (1858, 1872). Med några springande steg voro de antastade utom räckhåll för honom och han vajade vidare längs gatan. SvD(A) 1935, nr 274, s. 8. Det var en av lumpgubbarna .. han vajade betänkligt, var tydligen berusad. Fogelström Somm. 33 (1951). Jag blev stående där i trappan och vajade med Rosario i famnen. Jersild 50Fräls. 79 (1984).
Spoiler title
Spoiler content