VALA va3la2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(vala (w-) 1845 osv. vola 1812–1814. völa 1819)
Etymologi
[av nyisl. vala, analog ombildning av völva (se VÖLVA); till den rot som föreligger i VAL, sbst.4 (spåkvinnan var i mytologin försedd med ett spö)]
i fornnordisk mytologi o. saga: spåkvinna, sierska; äv. oeg. l. bildl.; jfr VÖLVA. Volas sång, / denna gång, / jag sjunga vill. Ling Gylfe 103(1812). Under namnet Vägtam rider Oden på sin åttafotade häst Slepne till underjorden och uppväcker en död vala. Wisén Oden 33(1873). Från Värmland .. har valan Selma gett oss levande och hemlighetsfulla intryck. OoB 1936, s. 370.
SAOB
