VALFRÄNDSKAP va3l~frändska2p, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. wahlverwandtschaft, ävensom eng. elective affinity; efter nylat. attractio electiva, tidigast använt 1775 av den svenske kemisten T. Bergman inom den oorganiska kemin med en från de mänskliga relationernas sfär hämtad bild av äldre förbindelser som bryts medan nya, självvalda band knyts; ssg av VAL, sbst.3, o. FRÄNDSKAP]
1) (†) term för den kraft som under vissa förutsättningar får ett kemiskt ämne att upplösa den förening det ingått i med visst ämne, för att istället ingå i ny förening med annat ämne; jfr VALFÖRVANTSKAP 1. Om .. jernfilspån och cinober noga blandas och upphettas tillsamman, så förenar sig jernet med svaflet och frånskiljer qvicksilfvret .. Denna variation af förenings-frändskapen kallas Val-frändskap. Berzelius Kemi 1: 3 (1808). Sin största ryktbarhet vann .. (T. Bergman) genom det ljus han gaf åt frändskapsläran .. hvari han belyste icke blott de enkla utan de dubbla valfrändskaperna. 2SAH 32: 43 (1859). Larsson Spinoza 465 (1931).
2) [efter motsv. anv. av t. wahlverwandtschaft, urspr. i titel på roman av J. W. Goethe] djupt känd l. upplevd samhörighet utifrån vilken nya (självvalda) band knyts o. gamla (ej självvalda) band bryts; äv. (o. numera i sht) allmännare, om djupt känd samhörighetskänsla; jfr VALFÖRVANTSKAP 2. Phosph. 1812, s. 89. Under det de gamla tvångsbanden sönderslitas, utveckla sig nya och starkare valfrändskaper. Frey 1850, s. 98. Ett slags valfrändskap tycker man sig förnimma mellan .. (Berlioz) och Berwald. 3SAH LXXVI. 2: 148 (1968).
