SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2014  
VALLA val3a2, v.4 -ade.
Ordformer
(förr äv. w-)
Etymologi
[fsv. valla; av mlt. wallen, motsv. fht. wal(l)ōn (varav mht., t. wallen), feng. weallian; av ovisst ursprung. — Jfr VALLFARA, VALLFART]
(numera mindre br.) vandra; särsk.: mer l. mindre planlöst ströva omkring, strosa l. flanera l. spankulera; äv. mer l. mindre bildl.; jfr VALLA, v.1 Stiernman Riksd. 984 (1641). Thenne Läran skal .. tiena osz .. Elendige Menniskior til en förmaning, som medh David offta måste i Elendigheet walla. Preutz MERogge D 4 a (1669). I Pohlen wallade Ryske Fältmarschalk-Lieutenanten Henric Goltz fram och tilbaka, at efter sina undfångna Ordres bewaka alla Avenuer. Nordberg C12 2: 36 (1740). Olle .. går för sig själv och vallar. Strindberg RödaR 338 (1879). Jag kunde valla där (på ett museum) i timtal om dagarna. Sjöberg Kvart. 653 (1924). Östergren (1966). — jfr OM-VALLA.
Spoiler title
Spoiler content