[liksom d. valle av t. wallen, av fht. wallan, bubbla, välla; i avljudsförh. till den stam som äv. föreligger i VÄLLA]
om vätska: vara l. försättas i mer l. mindre häftig rörelse, pulsera, svalla (se SVALLA, v. 4(slutet)); särsk. (o. i sht) om blod, äv. dels oeg., om av blod genomströmmat organ, dels mer l. mindre bildl.; särsk. (o. numera nästan bl.) ss. vbalsbst. -ning, liktydigt med: blodvallning, äv. konkretare, om enskild omgång av blodvallning. Så wida blodet igenom sin myckenhet ock wallande spänner ock utdäner Ådrorna, samlar sig i större myckenhet dit, där minsta motståndet är. VetAH 1740, s. 376. När han kysste, mildt Han log, / Strax begynte blodet valla. Thorild (SVS) 1: 164(c. 1785). Så vill jag ock försöka nu att dämpa / Mitt hjertas dunkla vallning med en sång. Atterbom LÖ 1: 106(1824). Det uppträde jag bevittnade .. var af ett eget intresse för främlingen såsom en vallning af samma våg, hvilken bortsopat troner och dynastier. Topelius 24: 174(1857). Som väldiga liljor I lyften er högt / där vågorna valla och svalla. Reuter SedAnn. 162(1927). Om du inte slutat röka, gör det nu! Rökarens sämre blodcirkulation ger oftare besvär med vallningar. ICAKurir. 1990, nr 27, s. 38.— jfr BLOD-VALLNING.
