[jfr d., nor. vankelmodig; sannol. av mlt. wankelmōdich l. möjl. t. wankelmütig; till VANKELo. -MODIG, adj.1]
om person: som har svårt att ta ställning l. besluta sig l. som ofta ändrar sig, obeslutsam l. villrådig l. ombytlig; äv. i överförd anv., om sinne(lag) l. handling o. d. Forsius Fosz 68(1621). Sitt wanckelmödighe och ostadighe sinne. VDAkt. 1664, nr 154. I et land, der man auctoriserar de wankelmodigaste företaganden. Cederhielm Handtv. 26(1794). Hur vankelmodig, / Hur lik ett gängligt rö! / Nu trår du träffa den du nyss undvikit. Wennerberg 3: 21(1883). Ahmed I, turkisk sultan .. Var föga begåvad och stolt, vankelmodig och grym. 3NF 1: 301(1923). Sedan Louis gått, vankade jag omkring i mina två rum och kände mig en smula uppskärrad och vankelmodig. Siwertz Pagoden 28(1954).
Avledn.: VANKELMODIGHET, r. l. f. vankelmod; äv. konkretare, om enskilt utslag l. resultat av vankelmod. Paulinus Gothus Stiernsköld G 1 b(1628). Ther .. någon reddhogha och wanckelmödighet kommo vppå Krigzfolcket. Paulinus Gothus MonTurb. 319(1629). Qvälj dig ej öfver det, du icke kan hjelpa, ej heller öfver menniskors vankelmodigheter. Fryxell Ber. 9: 45(1841). Kommunalrådet .. säger att han ”efter viss vankelmodighet” har beslutat sig för att rösta nej i folkomröstningen. DN 30/8 2003, s. A13.
