[liksom nl. vanteeren av fr. vanter, av senlat. vanitare, till vanus, tom (se VAN-)]
(†) refl.: ge sig själv beröm l. prisa sig; skryta; särsk. i uttr. vantera sig av ngt, berömma sig för l. yvas över l. skryta med ngt. Som jag hört så wantera de (i Danzig) sig att för hafwa afhollitt de Swänska medh bewäpnatt handh. KKD 12: 203(1703). Jag såg .. att min eskader just ej hade att vantera sig af de erfarnaste sjömän. MoB 8: 75(c. 1780). Om författaren till detta olycksaliga skaldestycke nu vanterar sig af denna production .. så är han antingen ett missfoster, eller galen af parti-yra. BrinkmArch. 2: 353(1810). Ekbohrn(1904).
