VARA va3ra2, sbst.3, n.; best. -t; pl. (tillf.) =.
Etymologi
[till VARA, v.1; jfr motsv. anv. av t. sein, fr. être]
i sht filos. o. teol. om förhållandet l. tillståndet l. företeelsen att vara till l. existera, varande (se VARA, v.1 5 i) l. existens; särsk. mer l. mindre pregnant, om ett ss. egentligt l. fullkomligt l. sant o. d. (o. ngt alltomfattande o. oföränderligt) uppfattat l. betraktat varande osv., särsk. motsatt: materia; äv. utvidgat (särsk. i förb. med adjektivisk bestämning), liktydigt med: levnadsomständigheter l. livsvillkor; jfr VARA, v.1 5 f. Detta innersta varas reala uppenbarelse. Biberg 1: 147 (c. 1820). Själen, rättvisan, förnuftigheten etc. äro verkliga vara och dock icke materia. Boström 2: 21 (1838). Att något varaktigt måste gömma sig under företeelsernas flod, att det måste finnas ett vara i vardandet. Rydberg Varia 27 (1890, 1894). Han väntade på sitt materiella varas afgörande. Öberg Son. 138 (1905). Förnuft och vilja betraktar Augustinus som själens rörelser i riktning mot varat, som i sin fullkomligaste form är Gud själv. ÅbKristHum. 1964, s. 88. Hans sociala vara hade bestämt hans intellektuella. SvD 11/9 1985, s. 16. Självförbränning blir ett livsval i kontrast till varats olidliga lätthet, och samtidigt en samhällskritik. Johannisson MelankRum 47 (2009). — jfr ICKE-, SJÄLV-, UR-VARA m. fl.
SAOB
