(vede (w-, -ee-, -dh-) 1541–1769 (: Wedehund). weid- (-äy-) i ssgr 1658 (: Weidewärck)–1798 (: Weidhundar). weigde- i ssg c. 1580 (: Weigdewärk). wädhit, sg. best. 1526)
Etymologi
[fsv. vedhe, vejdhe; jfr fd. vejd (nor. veide), fvn. veiði, veiðr (nyisl. veiði), jakt, fångst, fsax. weiða, jakt, bete(smark) (mlt. weide, bete(smark)), mnl., nl. weide, bete(smark)), fht. weida, byte, fångst, bete(smark) (mht. weide, bete(smark), jakt, t. weide, bete(smark)), feng. wāþ, vandrande, jakt; sannol. till den rot som äv. föreligger i gr. ἵεμαι, jag skyndar, lit. výti, förfölja, jaga, find. véti, förföljer, sätter efter. — Jfr VEDA, v.2,VEDEMESS, VOJVOD]
(†) (byte l. fångst av) jakt; villebråd; äv. mer l. mindre bildl. Later ingen tagha idher wädhit j frå, medh föregiffuen ödhmiwkheet och ängla andeligheet. Kol. 2: 18(NT 1526; Bib. 1541: Lönen). Såsom tu slepper foghlen vthaff henderna, så mister tu ock wenen, och fåår honom aldrigh medh någrahanda weedhe igen. LPetri Sir. 27: 22(1561). (Han sade) at han ingen tijende pläghar af them fåå af theras fiske och wedhe. VDP 8/2 1621. På blixten samma pil i hennes hjärta står, / Och hon det wede blef hwarefter skytten jagat. Strand Tidsfördr. 1: 16(1763). — jfr FÅGLA-VEDE.
Ssgr (†): VEDE-HUND. (ved- c. 1730–1798. vede- 1536–1769) [fsv. vedhehunder] (†) jakthund. En weedhehu(n)d aff stark been. SalOrdspr. 30: 31(öv. 1536). NorrlS 1–6: 94(1798). —
-VERK. [fsv. vedhevärk] (†) jakt; villebråd. Ridende, Skiutende, Jacht och Weigdewärk. Brahe Oec. 21(c. 1580; uppl. 1971). (På fälten vid Tokay) är stoor myckenheet aff allehanda Willbrådh och Weidewärck. Rålamb Resa 13(1658, 1679). Ihre(1769).
SAOB
