VERBALISM vær1balis4m, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. verbalismus, eng. verbalism; till VERBAL]
prioritering av ord l. tal (framför tanke l. handling); äv. om meningslöst ordflöde. Verd. 1883, s. 231. Det kanske förekommer ögonblick, när ord som ”vara hans kropp” blir mer än religiös verbalism. ÅbKristHum. 1964, s. 21. Verbalismen – vårt lands dominerande politiska åskådning – sätter alltid orden i centrum. DN 9/6 1968, s. 2.
