VERDA (ve´rda l. verda´ Weste(1807), vä´rda l. värrda´ Dalin(1855)), interj.
Ordformer
(äv. skrivet ss. två ord; verda (w-) 1687–1967. vörda 1730. wärda 1779)
Etymologi
[jfr nl. warda; av t. werda, sammanskrivning av wer, vem (se VEM) o. da, där (se DÄR)]
(†) ss. anrop (av vaktpost): vem där! Soldaten ropade 2 eller 3. gånger Werda? OSPT 1687, nr 2, s. 7. Trumman hörs i gränden slås. / Wer da! Wer da! Larm på gatan. Bellman (BellmS) 1: 97(c. 1771, 1790). Då två patruller möta hvarandra, skall den, som först med ”werda” anropas, gifva den andra fältrop. TjReglArm. 1858, 2: 62.Östergren(1967).
