[av fr. verbiage; till lat. verbum, ord (se VERB)]
(i vissa kretsar) om rikt o. innehållslöst ordflöde. Tomt verbiage. KyrkohÅ 1916, s. 186(1798). Jag erkänner hans verbiage; men han saknar dock icke förmåga att utreda en sak. Tegnér Brev 9: 130(1839). Men det är verbiage! Dravel! DN 20/7 1983, s. 4.
