SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2017  
VETTARE vet3are2, r. l. m.; best. -en; pl. =.
Ordformer
(vetare 1850. vettare (w-) 1762 osv.)
Etymologi
[till VETTE (möjl. efter mönster av det delvis liktydiga VISARE)]
1) (†) sjömärke (se SJÖ-MÄRKE, sbst.1 2); ngn gg äv.: vårdkase; jfr VETTE 1. På Frökerberget har fordom stått en Wettare eller Wård-kase. Hülphers Dal. 634 (1762). (Missgärningsbalkens 21 kap. 2 §) ware för den, som .. bortrifwer eller upptager prickar, flaggor, wettare eller andra wisare. SPF 1857, s. 422. Cannelin (1939).
2) (förr) om sten l. rad av stenar o. d. markerande (rak linje i) rågång, visare l. visarsten; jfr VETTE 1. LandtmFörordn. 11 (1765). Rågator böra, efter hwarje åttahundra eller Ettusen fots afstånd, förses med wettare, bestående antingen af fem i rad lagde stenar, hwardera af mer än en mansbörda, eller, i brist på sten, af grafwar och jordwallar. SPF 1848, s. 150.
3) (†) flöte l. våle; jfr VETTE 2. Schultze Fisk. 132 (1778). För att weta hwar dessa nät ligga, så att man må kunna återfå dem, har man ett märke eller boj, af fiskare också kalladt wåle eller wettare, fästadt wid dem med ett 40 à 50 famnars snöre. UpprFiskaren 44 (1847). Björkman (1889).
4) (†) vette (se d. o. 3). Fischerström 1: 120 (1779). Björkman (1889).
Ssg (†, till 4): VETTAR-SKYTT. vettskytt. PT 1908, nr 150 A, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content