VETTURIN, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom ä. d., ä. t. vetturin, eng. vetturino, av it. vetturino, till vettura, vagn, droska, av lat. vectura, skjuts, transport, till p. pf.-stammen av vehere, föra, forsla (se VEHIKEL)]
(†) i fråga om ä. it. förh.: drosk- l. hyrkusk. Man måste aldrig tala wänligen till skiutzbönder, vetturiner, cochers etc. SvBrIt. 1: 32 (c. 1700). Vi hade ämnat qvarlemna vår vagn i Verona, och der accordera med någon vetturin om resans fortsättande. Atterbom Minn. 340 (1818). Auerbach (1916).
SAOB
