SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2017  
VIBRATO vibra4l. -to, n.; best. -t; pl. -n.
Etymologi
[jfr d., t., eng., fr. vibrato; av it. vibrato, p. pf. av vibrare, av lat. vibrare (se VIBRERA)]
mus. små, snabba o. regelbundna variationer i tonhöjd, ibland äv. tonstyrka l. tonlängd; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl., särsk. om känslofullt uttryckssätt o. d. Här skola alla tonerna sammanbindas, men likväl skall hvar och en af dem väl .. markeras. I gamla läroböcker kallas detta föredragningssätt vibrato. Mankell Lb. 84 (1835). Rösten hade en dålig skådespelares melodramatiska vibrato. Essén KessSthm 100 (1916). För att rollen inte skall hamna enbart i virtuosnummer fordras det naturligtvis ett personligt vibrato under konsterna. 3SAH LV. 2: 131 (1944). Av största betydelse för tonkvaliteten vid violinspelet är vibratot – den skälvning på tonen, som åstadkommes genom att fingertoppen rullar på strängen. Svensson Stauder Musikinstr. 33 (1958). Alison Moyet hade en mörk röst med ett intensivt sensuellt vibrato. DN 10/11 1987, s. 18.
Spoiler title
Spoiler content