VIGG vig4, sbst.1, förr äv. VIGGE, sbst.1, m. l. r.; best. -en; pl. -ar; l. VIGGA, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(vigg 1858 osv. vigga (w-) c. 1730–1958. viggar (w-), pl. 1696 osv. vigge (w-) c. 1700–1904. viggen (w-), sg. best. 1828 osv. viggiar, pl. 1611)
Etymologi
[etymologiskt identiskt med VIGG, sbst.2, sannol. syftande på vigghanens nacktofs]
om den till familjen Anatidae hörande dykanden Aythya fuligula Lin.; äv. (ss. senare led i ssgn STOR-VIGG) om annan art inom släktet Aythya Boie; jfr TOFS-AND. Gemene Siöfoglar äre allom nästan kunnoghe, såsom .. Suärttor, Allar, Dyker, Wiggiar. Forsius Phys. 163(1611). Wigge. Är besynnerlig der med, att då honan lägger sina ägg, flyger hanen bort, och synes intet mera till. Linné FörelDjurr. 102(1748). Viggen .. är ofvantill svartbrun, hufvud, tofs och hals med ett grönt purpurrödt skimmer. 1Brehm 2: 522(1875). Viggen häckar i stora delar av landet. Vid kusterna, vid slättsjöar, vid tjärnar inne i landet och vid fjällsjöar. JägUppslB 530(1989). — jfr SMÅ-VIGGo. MAR-VIGGE.
Ssg: VIGG-HANE l. -HANNE. Kolthoff DjurL 222(1899). Vigghanen i praktdräkt är mycket lätt att känna igen. JägUppslB 530(1989).
SAOB
