publicerad: 2017
VILSE vil3se2, adv. o. adj. oböjl.
Ordformer
(vilse (w-, -ll-, -ss-) 1588 osv. wildse (-zs-) 1590–1620. wils (-z) 1620–1674)
Etymologi
[avledn. av VILL, adj.2; med avseende på bildningssättet jfr GRAMSE, GÄNGSE, VARSE m. fl. — Jfr VILSEN]
I. ss. adv.
1) på fel(aktig) väg (o. utan vetskap om hur man (åter)finner rätt väg), på avvägar (se AVVÄG 5); särsk. i förb. med rörelseverb, särsk. i sådana uttr. som dels fara l. gå (se GÅ VIII 2 q α) l. komma l. råka (se RÅKA, v.2 I 4 slutet) vilse, (råka) fara resp. gå resp. komma till annan plats än den avsedda l. tilltänkta, (råka) fara osv. fel l. på avvägar, dels föra l. leda ngn vilse, föra resp. leda ngn till annan plats än den avsedda l. tilltänkta, föra osv. ngn fel l. på avvägar; särsk. i bild; jfr VILL, adj.2 2. Han körde vilse i dimman. Brevduvorna hade flugit vilse. Den felaktiga skyltningen ledde oss vilse. The droghe wilse j Öknen. Lælius Bünting Res. 1: 150 (1588). Efter ett sådant answar åligger Styr- och Lotzmän, så måste ingen Officerare hindra them at giöra sin tienst .. med mindre han ögonskienligen såge Styr- eller Lotzmannen irra och fara wilse. Schmedeman Just. 919 (1685). Utan eder hielp hade hans Siäl, som intet nått begrafning, fått olyckeligen wandra wilse omkring Styx Strand. Ehrenadler Tel. 716 (1723). I hvad som omedelbart angår salighetens väg, bör en Christen icke kunna misstaga sig om den H. Skrifts mening. Ty Gud har dervid gifvit menniskan en ledare, som han ej kunnat gifva henne för att föra henne villse. Agardh ThSkr. 3: 1 (1840). Presten hade en söndag rättat ett par bokstäfver som kommit vilse i hans protokoll. Strindberg Fjerd. 53 (1877). Sverige, som länge farit vilse i storpolitikens irrgångar. Hjärne K12 30 (1902). Vildmarken var inte farligare än man gjorde den. Kommer man vilse, måste man inrätta sig. Höijer Solv. 261 (1954).
2) i oeg. l. bildl. anv. av 1, med försvagad l. försvunnen rumslig innebörd, liktydigt med: fel(aktigt) l. oriktigt l. orätt; särsk. (o. numera bl.) i förb. med bildl. använda rörelseverb i sådana uttr. som dels gå (se GÅ VIII 2 q α) l. fara vilse (förr äv. ta vilse (se TAGA, v. I 2 e π)), ta fel l. miste, missta sig (förr särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av om l. (ut)i, angivande vad misstaget gäller), dels föra l. leda (jfr LEDA, v.2 2) ngn vilse, föra resp. leda ngn fel; förr äv. allmännare, särsk. i förb. med förnimmelse- l. sägeverb o. d. (särsk. i uttr. höra vilse, höra fel). Hwilken (domare) som bär fahra för sitt Lijff eller godz, eller fruchtar sigh at han skal förtörna nogon Myndigan, eller samka uthöffuer sig menige Mans förtaal och ogunst, han faar wilse om Rättwijsan och främjar Orätten. Schroderus Waldt 13 (1616). Sadhe han vtaff Räddhoga til Erkiebiskopen, sigh hafwa vthi Religionen farit willse. Schroderus Os. III. 1: 345 (1635). Jag kan sielf intyga, at Wanten .. hörer Mademoiselle Sophia til, och at jag så ofta .. sett den på hennes hand, at jag ej kan känna wilse. Ekelund Fielding 286 (1765). Daniel berättar at detta är vilse angifvit, och befants sedan inga creatur i giärdet. EtnolKällskr. 2: 131 (1796). Läsning af böcker och andra skrifter liknar umgänge och samtal med människor .. däruti, att vi kunna blifva narrade och förda vilse. Schück o. Lundahl Lb. 1: 32 (1901). Han kan .. försäkra att du hört vilse samt att han åsyftat någon helt annan. Lindqvist Dagsl. 3: 18 (1904). De samtal jag har fört med Krilon och den erfarenhet jag har av honom säger mig att ni far vilse. Ert omdöme är oriktigt. Johnson GrKrilon 321 (1941).
II. ss. adj.
1) motsv. I 1: vilsen (se d. o. 1); särsk. (o. numera i sht) dels i predikativ ställning i förb. med vara, dels i sådana uttr. som (in) på vilse väg(ar), vilse (äv. i bild); i sht förr särsk. substantiverat. På wilse wägar. Brobergen 19 (1691, 1708). Kring jordens dränkta klot den vilse dufvan far. Lidner (SVS) 3: 96 (1788). Liksom en herde, om sin skara öm, / .. den vilse letar. LBÄ 5–6: 2 (1797). Kvinnan .. blef vilse i skogen. Wigström Folkd. 2: 95 (1881). Förr hade jag häller ingen frid, utan gick omkring som ett vilse får. Westermarck Stud. 1: 50 (1890). Man insåg, att Peters reform hade lett kyrkan in på vilse väg. KyrkohÅ 1928, s. 38. Du plockar (svamp) med stor iver. Plötsligt tittar du upp – och inser att du är vilse. GbgP 26/9 2014, s. 16.
2) i oeg. l. bildl. anv. av 1, med försvagad l. försvunnen rumslig innebörd: vilsen (se d. o. 2), särsk. dels: förvirrad l. bortkommen, dels: osäker l. villrådig (förr särsk. i prep.-uttr. inlett av på l. om, angivande vad osäkerheten osv. gäller), dels: snurrig l. (smått) tokig (särsk. (o. numera i sht) i uttr. vilse i huvudet); förr äv.: fel(aktig) l. orätt (äv. om ngt sakligt). Att igenom de drÿcker, som han hade ingiffwitt en piga vdi Danewÿkz hospital för fallende sothenn, är hon så öör och wildzse bliffwin, att hon haff(we)r sielff sprungitt i siön och förgiortt sigh. 2SthmTb. 8: 191 (1590). Jag glömde så skamligt sist att skrifva, – ännu vilse på postdagarna till Uddevalla. Geijer Brev 331 (1839). Till en början var allmänna meningen vilse om författaren. Ljunggren SVH 4: 233 (1888). Vet du inte, att hennes nåd gifvit kammarherren vilse medicin. GbgAB 8/2 1898, s. 3. Jag är ingen gentleman. Herr Emdow har vändt sig till vilse person. Engström Äfv. 7 (1908). De kunna bli rent vilse i huvudet. Stenring Otyg 23 (1931). Hundra år gamla idéer om fysisk fostran .. dånar likt kyrkklockor över den vilse stackars menigheten. DN 18/12 2014, Kultur s. 2.
Ssgr (i allm. till I 1): VILSE-DRIVEN, p. adj. (numera bl. tillf.) som har drivit(s) vilse, särsk. mer l. mindre bildl. (jfr vilse I 2), liktydigt med: främmande l. hemlös l. övergiven; jfr -kommen. Jag känner mig så vilsedriven .. Det finns ingen människa på jorden, som jag kan trygga mig till. Benedictsson Dagb. 1: 389 (1885). —
-FARA, -else (se avledn.). fara vilse; äv. mer l. mindre bildl. l. till vilse I 2, särsk. i fråga om lära l. (tros)uppfattning o. d.; förr särsk. i uttr. vilsefara om vägen; särsk. (o. numera nästan bl.) dels i p. pr. l. p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr -kommen), dels ss. vbalsbst. -ande; jfr -gå. Hamb. 2: 236 (1700). Kommo sent om aftonen, efter mycket wilsefarande om wägen och förhinder af floden .. til Prästgården i Elfdalen. Linné Dal. 37 (1734). Blott en suck af vemod, / Som, ur andelifvets källa fluten, / Vilsefor i tidens labyrinter. Stagnelius (SVS) 2: 440 (1821). Att en mer eller mindre wilsefarande lära blifwer .. hos .. (människan) inplantad. Bring Högm. 305 (1862). Den under de senaste åren af dels illasinnade, dels vilsefarne personer i landet bedrifna uppvigling till ohörsamhet mot öfverheten. SDS 1904, nr 170, s. 3. Fyrverkerier och smällare dödade tre människor i Italien under nyårsnatten och lika många dödades av vilsefarna raketer i Nederländerna. GbgP 2/1 2000, s. 34.
Avledn. (†): vilsefarelse, r. l. f. villfarelse l. förvillelse. Lind 1: 1610 (1749). Återkommen således från eder vilsefarelse, det är ännu tid dertill. PT 11/3 1839, s. 2. —
-FLUGEN, p. adj. som har flugit vilse, särsk. om fågel; jfr -kommen. Nordligare torde .. (skedanden) ej förekomma regelbundet, men är någongång vilseflugen ertappad i Lappmarken. BtFinlNF 22: 377 (1873). —
-FÖRA.
1) (†) till I 1: föra (ngn) vilse; särsk. mer l. mindre bildl.; jfr -leda 1. Detta borde .. förekommas genom tydliga Taflor på allmänna Landsvägar, där Vägskälen äfven ofta äro vilseförande. Linnerhielm 1Br. 142 (1796). Än stapple vi under vår börda, än vilseföras vi på obanade stigar. Wallin 2Pred. 1: 169 (1821). 2SAH 55: 410 (1878).
2) till I 2: vilseleda (se d. o. 2) l. missleda (se d. o. 2) (ngn); äv. utan obj.; i sht förr särsk. i fråga om moraliska l. sexuella förh., närmande sig bet.: förleda l. förföra (se förföra, v.2 3); i sht i p. pr. l. p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (äv. substantiverat). I wiljen ännu mycket mer föröka det onda och wilse föra igenom Edre orene och förgiftade ingifwelser. Posten 1769, s. 477. En anstalt för vilseförda barn. SvT 1852, nr 14, s. 4. Kyrkorådet tillkommer: .. att vaka däröfver, att spridande af vilseförande läror, må så vidt möjligt är, förekommas. SFS 1905, nr 29, s. 13. Otydligt föresvävade det honom att det varit någon mening i att han träffat denna stackars vackra vilseförda. Krusenstjerna Pahlen 6: 219 (1935). —
(I 1, 2) -GÅ. gå vilse; särsk. (o. numera i sht) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., äv. substantiverat (jfr -kommen); jfr -fara.
a) till I 1; särsk. mer l. mindre bildl. Wilsegå på ödhe skogz wägar. PErici Musæus 2: 162 a (1582). (Tankarna) hunno till slut, efter långt vilsegående, målet. Gumælius Bonde 207 (1828). Det var väl någon vilsegången som ville spörja om vägen. Moberg Nybygg. 259 (1956).
b) till I 2: missta sig, ta fel; i p. pf. mer l. mindre liktydigt med: hemlös l. missanpassad, ngn gg äv.: (moraliskt l. religiöst o. d.) förtappad. Ach det är du, min vän, som vilsegår. Franzén Skald. 3: 40 (1829). Det blir glädje i hemmet, därför att den vilsegångna öfvergifvit den dåliga vägen. Strindberg Drömsp. 223 (1902). Thomas Manns karakteristik av sig själv som en vilsegången borgare. 3SAH LXVI. 1: 233 (1957). —
-GÅNG. [till -GÅ l. uttr. gå vilse] om förhållandet l. omständigheten att gå l. ha gått vilse; äv. mer l. mindre bildl. l. motsv. -gå b; jfr irr-gång 1. Lind 1: 1598 (1749). En total omprövning av sitt liv och sin vilsegång. Isaksson o. Linder Wägner 2: 186 (1980). Fjällräddningen rycker ut om någon fjällvandrare saknas, antingen genom vilsegång eller på grund av skada eller olycka. BoråsTidn. 30/7 2000, s. 8. —
-KOMMEN, p. adj. som har kommit vilse, vilsen (se d. o. 1); äv. till vilse I 2, mer l. mindre liktydigt med dels: främmande l. hemlös l. övergiven, dels: förvirrad l. bortkommen (se d. o. 3), i sht förr äv.: (moraliskt l. religiöst o. d.) förtappad l. urspårad; särsk. i uttr. vilsekommet får (se får, sbst.1 1 d β, 2 b α); äv. substantiverat; äv. om ngt sakligt (se slutet); jfr -driven, -fara, -flugen, -gå, -lupen. En vilsekommen bisvärm. Vilsekomna turister, tonåringar. De Fångar man hittills fråntagit fienden, och hwilka till större delen bestå af marodeurer och wilsekomne, utgöra 300 Man. SP 1809, nr 42, s. 2. Detta i åtskilliga stycken vilsekomna snilles (dvs. Rousseaus) verk. Hedin Rev. 239 (1879). Hon viskade .. att mina ”otroligt klarblå” ögon såg så vilsekomna ut. Olsson BlåsStorm 126 (1930). Karl Oskar teg. Han kände sig villrådig och vilsekommen här på fartyget. Moberg Utvandr. 332 (1949). särsk. om ngt sakligt: som har kommit l. hamnat på fel plats; äv.: som har kommit bort, förkommen. Rydberg Varia 6 (1888, 1894). Hon .. rättade till några vilsekomna hårnålar. Törnblom Livsöd. 142 (1915). Han lade .. ner mycket tid på att spåra upp vilsekomna runstenar i Skåne, och lyckades verkligen återfinna flera. 3SAH LXVIII. 2: 24 (1959). —
-KÖRNING. om förhållandet l. omständigheten att köra l. ha kört vilse. PoetK 1814, 2: 155. Grannar hävdar att räddningstjänsten tappade mycket tid på grund av vilsekörningen. GT 29/1 2007, s. 12. —
1) till I 1: leda (ngn) vilse; numera bl. med anslutning till 2; jfr -föra 1. Vilseledas från sitt stora mål. 2SAH 25: 33 (1849). Genom ett sinnrikt irrgångssystem i pyramidernas inre sökte man vilseleda eventuella gravtjuvar. Almquist VärldH 1: 80 (1927).
2) till I 2: missleda (se d. o. 2) l. förvilla (ngn); lura l. bedraga, föra bakom ljuset; äv. dels med (abstrakt) sakobj., dels utan obj.; särsk. dels (i sht jur.) ss. vbalsbst. -ande, dels i p. pr. l. p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr -föra 2. Vilseledande reklam, statistik. Att icke så lätt låta villseleda sig af phantasi, varm blod och retbara nerver. Rademine Knigge 2: 20 (1804). En .. wilseledd religionskänsla. Melin JesuL 4: 69 (1851). Även de autentiska citaten kan vilseleda på ett annat sätt. 3SAH LXIX. 2: 6 (1960). Vilseledandet kan bestå antingen i ett uppväckande av en villfarelse hos någon eller av ett vidmakthållande eller förstärkande av en oriktig föreställning, som en annan människa redan hyser. NorstedtJurHb. 727 (1987). —
-LUPEN, p. adj. (numera mindre br.) som har löpt vilse, vilsekommen; äv. mer l. mindre bildl., om ngt sakligt. Vågen .. / Vill der få dö, för evigt vilselupen. BEMalmström 6: 207 (1845). En vilselupen nomadhund. Hedin Tsangpo 2: 327 (1922). Östergren (1967). —
(I 2) -TAG. (†) misstag l. missgrepp. Phosph. 1811, s. 187. Ingifwelsen .. är den Hel. Andes särskilda inwerkan på de Hel. författarne, genom hwilken han .. under skrifningen bewarade dem från wilsetag. Norbeck Theol. 15 (1840). Officeren .. En kommunard sig döljer i trakten .. Han gömmes kanske här hos er? .. Rose. Ert vilsetag förvånar mig, minst sagdt. Jag döljer ingen, jag. Lundquist PaterN 28 (1891). —
-VÄG. (numera bl. tillf.) väg som för vilse, irrväg; äv. mer l. mindre bildl. (jfr vilse I 2). Samzelius Fänr. 104 (1899). Den vägen är lång, som två har att gå, / vilseväg, kan det tyckas ibland. Boye Träd. 65 (1935).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content