VINDIKANT vin1dikan4t, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d., nor. vindikant, eng. vindicant; av lat. vindicans (gen. -antis), p. pr. till vindicare (se VINDICERA)]
jur. om person som vindicerar ngt. Skulle den rätt, som den egna magten vill realisera, vara tvistig eller vid pröfningen icke finnas tillhöra vindicanten: blir det egentliga straffet .. ännu större. Biberg 3: 323 (c. 1823). Med den föreslagna vindikationsregeln för stöldgods m.m. måste den som vill bestrida vindikantens rätt till den återkrävda egendomen ifrågasätta den på andra grunder. SOU 2000, 56: 154.
