VINDIKATION vin1dikaʃω4n, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. vindikation, nor. vindikasjon, t. vindikation, eng. vindication; av lat. vindicatio, till vindicare (se VINDICERA)]
1) jur. motsv. VINDICERA 1, om handlingen att vindicera ngt; (rätt till) återfordran l. återkrävande. HSH 22: 398 (1691). Uti den allmänna Stadslagen är .. en ettårig häfd fastställd, hvarinom vindication af tomt och gård, som obehörigen någon frångått, borde anställas. Nordström Samh. 2: 691 (1840). Den som, vid förvärv av skuldebrev .. prövat överlåtarens rättsläge, är fri från risk för vindikation från annan person, som till äventyrs finnes hava varit den rätte borgenären. 2NJA 1936, s. 61.
2) (†) motsv. VINDICERA 2: försvar. Ty hafwe Wij här med welat förordna, at .. enär ett sådant ansökiande (om revision hos K. M:t) befinnes wara ett domqwal, tå ther å ett Exemplariskt straff följa skal, til vindication af Wår högste doms respect och Justitiens styrckio. Schmedeman Just. 733 (1681). Pfeiffer (1837).
Ssgr (till 1; jur.): VINDIKATIONS-RÄTT. (av domstol l. myndighet o. d. fastställd) rätt (se rätt, sbst.2 4) till vindikation. (En ägare) är berättigad, att med domaremaktens hjelp erhålla besittningen af tinget. Denna honom tillhörande rättighet kallar man vindicationsrätt. Schrevelius CivR 2: 111 (1847). —
-TALAN. jfr talan 5. All vindicationstalan förblef utan kraft och åsyftad verkan, derest innehafvaren uti trenne år oklandradt fått vara i besittning af jorden. Nordström Samh. 2: 689 (1840).
