SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2017  
VINDIKATIV, adj.
Ordformer
(äv. -c-)
Etymologi
[jfr eng. vindicative, ffr., fr. vindicatif; av mlat. vindicativus, till lat. vindicare (se VINDICERA)]
(†) hämndgirig; äv. om ngt sakligt, mer l. mindre liktydigt med: fientlig. RP 10: 583 (1644). Emillan .. (den ungerske kungen) och Churförsten af Brandeburg så ock Påhlerne (var) ett vindicatifft förbundh emott Swerige oprättat. RARP 7: 128 (1660). Bonaparte är vindicatif; han skall förfölja E. M. öfverallt. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 161 (1809). Ekbohrn (1936).
Spoiler title
Spoiler content