VISE, sbst.3, r. l. m.; utom i sg. obest. anträffat bl. i pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. vise, stjälk, grodd, topp m. m.; jfr d. viser, skott, topp på växt, nor. dial. vise, spets, topp, toppskott m. m., veis, saftig stängel (av fvn. vísir, (topp)skott), feng. wīse, stängel, utlöpare; av ovisst ursprung, möjl. besläktat med sv. dial. ves, vis (se VISIL)]
(†) skott (se SKOTT, sbst.2 23 a β), utlöpare (se d. o. 2 a); jfr VISARE 6. Hos smultronet sammanhänga de så kallade visarne med modervexten med den ena ändan, under det de vid den andra slå rot och ge der upphof åt ett nytt stånd, närdt af sina rötter. 1NordUnivT I. 2: 40 (1855). — jfr HUMLE-VISE.
