VISIONÄR viʃ1ωnä4r, adj. o. sbst.; ss. adj. -are (ändelsekomp. mera tillf.); adv. -T; ss. sbst. m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av fr. visionnaire, adj. o. sbst., avledn. av vision (se VISION)]
I. ss. adj.; om person: som har l. kan få vision(er); äv. om ngt sakligt: som har samband med l. präglas av l. vittnar om visioner (jfr VISIONELL); särsk. motsv. VISION b slutet, om konstnärlig l. litterär framställning o. d.: som uttrycker vision(er), som bygger på l. grundar sig i vision(er); numera i sht motsv. VISION c. Almqvist Amor. 213 (1839). Macbeth var visionär, han såg hexorna, dolken, Banquos vålnad och spökgestalterna, som meddelade honom ödets löften. Hwasser VSkr. 2: 342 (1851). Ekstatiska och visionära tillstånd. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 178 (1898). En nästan visionär klarsynthet. Janson Lögn. 140 (1912). En drömspelsuvertyr, där det tidigare livets brustenhet bryter fram på scenen i en expressiv visionär bild. SvD(A) 26/3 1929, s. 9. Vad vi behöver under 90-talet är visionära ledare som vågar ta risker. DN 23/5 1993, s. A16.
II. ss. sbst.: person med visioner; ibland äv. med klandrande bibet. (med tanke på bristande verklighetsförankring); numera i sht motsv. VISION c. Denna rusthållare har velat aktas för en visionair eller sådan som kunde se mera än annat folck. FinKyrkohSP 5: 117 (c. 1778). Jag vet att mina åsigter anses för en visionärs drömmar. Geijer I. 7: 310 (1840). En ledare som varit lika klarseende som praktisk, en visionär och en handlingens man i samma grad. Vallquist HelgSvar 164 (1963).
SAOB
