VOCERA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[av lat. vocare, ropa, kalla, till vox (gen. vocis), röst, till den rot som äv. föreligger i fsv. vatter, fvn. váttr (nyisl. vóttur), vittne, sanskr. vákti, säger, vácas-, ord, tokhar. B wek, röst, oljud. — Jfr EKIVOK, KONVOCERA, VOGUE, VOKABEL, VOKAL, adj., VOKATION, VOKATIV, VOUCHER]
(†) kalla l. utse l. välja (ngn (till ämbete)). Huarföre wille Gref Per förnimma .. om icke nödigt wore, att nogre i Rådett walde blifwa .. och vppå hwad sätt de voceres skulle. HSH 24: 290 (1632). At han äger här på Richsdagen icke något votum, eij heller til någon Richsdag är vocerad. RARP 9: 37 (1664). At patronus må vocera en prästman. 2PrästP 2: 43 (1723). (Han blev) vocerad til Konst Stats Inspector wid Stora Kopparberget. Hülphers Norrl. V. 3: 220 (1797).
SAOB
