VOKATION vωk1aʃω4n l. vo-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) kallelse (se d. o. 3) l. förordnande l. utnämning l. fullmakt; särsk. om kallelse osv. till prästtjänst; förr äv. liktydigt med: kallelse (se d. o. 4 a) l. kall; i ä. språkprov ibland utan klar avgränsning från 2. (Du skulle göra allt för Sveriges bästa,) betrachtendes tin vocation och kall, som alle trogne Sverigis inbyggere haffve tig um betrodt och utvald till koning effter vår dödelig affgång. G1R 29: 430 (1560). Puffendorff, som haffwer nu fåt en vocation at blifwa professor i Lunden uthi Schåne. Bolinus Dagb. 37 (1668). Hafwer iag heela Församblingens vocation i Lappmarcken, the ther eenhälleligen begiära mig till deras Siälesöriare och kyrckioheerde. HFinLappm. 2: 444 (1682). Felas eder en laglig kallelse? Wiser mig edar vocation. Scherping Cober 1: 370 (1734). Jag hafwer en inwärtes Vocation til at kärligen besöka en ärbar Änka. Dalin Vitt. 4: 439 (1748). Gustav Rosenhane och Johan Göransson Gyllenstierna, vilka .. föregående år erhållit vocationer som kansliråd. KansliH 1: 101 (1935).
2) (†) tjänst, ämbete; jfr 1. En annen godh man, som till samme vocation, eller Embete skickelig och tiänlig wåre. G1R 17: 273 (1545). Ath han inthett så flijtigh och trogenn haffver varit udi sin vocationn, som han oss medt eedh och lyffte loffvett och tilsagtt haffver. G1R 29: 25 (1559). Svart Ähr. 70 (1560).
Ssg (till 1; numera bl. i skildring av ä. förh.): VOKATIONS-BREV. kallelsebrev (se d. o. 2). Der hooss lefwereradhe H. G. N:dhe somblige professoribus deres vocations breff, som ifrå H. Kongl. Maij:t och höghloflige Rijksens Regeringh wore H. G. N:dhe till honda sende. ConsAcAboP 1: 1 (1640).
