VOKALISERA vωk1alise4ra l. vo-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) mus. sjunga vokalis; äv.: uttala vokal på i sång föreskrivet sätt. Att vocalisera betyder i Sångkonsten, att sjunga på en Vocal. Sånglära 9 (1814). Tyska språket, dess vokalisering i sången, det är det, som Jenny Lind här behöfde studera och lära sig. AB 6/2 1845, s. 4.
2) språkv. ange l. uttolka vokaltecken (i semitisk text); i sht i pass. l. ss. vbalsbst. -ing. SvLittFT 1836, sp. 266. Den hebreiska täxten hade ursprungligen varken vokaler eller skiljetecken. Nu påstodo judarne, att till ock med vokalisering och interpunktion härstammar från Moses. SvSpörsm. 5: 8 (1892). Koranen plägar .. alltid vokaliseras fullständigt (i europeiska upplagor). Zetterstéen SemSpr. 128 (1914). Urkyrkan har .. genom användning av den senjudiska tolkningsmetoden att genom annan vokalisering av den hebreiska texten finna annan mening (i Jesu apokalyptiska förkunnelse). ÅbKristHum. 1964, s. 141.
3) språkv. förändra (språkljud) till l. ss. vokal; i pass. äv. närmande sig dep.; ss. vbalsbst. -ing äv. liktydigt med: vokalkvalitet. De vocaliseringar, som äro de mest karakteristiska skiljemärkena emellan Danskan och Swenskan. SKN 1845, s. 13. I slutljud och före d, l, n, s, t vokaliseras det (dvs. r i de sydsvenska dialekterna) eller försvinner. Noreen VS 1: 100 (1903). ”Götar” och ”goter” voro ursprungligen identiska; olikheten i vokalisering mellan de båda namnen sammanhänger med olikhet i avljudsformer. Fornv. 1940, s. 8.
