VOKALISATION vωk1alis1aʃω4n l. vo-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr eng. vocalization, fr. vocalisation; till VOKALISERA]
1) mus. motsv. VOKALISERA 1, om vokalers utförande l. uttal i sång; förr äv. om sådant utförande osv. i tal. Sånglära 10 (1814). Att äfven det dermed sammansatta isl. eigi, fsv. eghi kunnat ega stamordets tre vokalisationer. AntT X. 1: 281 (1887). (Det är nödvändigt) att redan från första början förankra hela vokalisationen i en .. förvärvad korrekt automatik. Peterson-Berger Musik 189 (1927).
2) språkv. motsv. VOKALISERA 2: angivande (med vokalpunkter l. vokaltecken) av vilken vokal som skall följa viss konsonant i semitisk text. Ekbohrn (1904). Hvad vokalisationen (i hebreiskan) beträffar, är att märka, att den härstammar från en långt senare tid (600-talet e. Kr). Zetterstéen SemSpr. 96 (1914).
