[jfr eng. vocative, fr. vokatif; av lat. vocativus, till p. pf.-stammen i lat. vocare (se VOCERA)]
språkv.
1) ss. sbst.: (kasus)form l. uttryck som används vid tilltal l. anrop. Björkegren(1786). Vokativen hade alltid varit lika med nominativen. 2SAH 1: Föret. 24 (1801). Vokativen (Tilltals- eller Utropskasus) är icke annat än nominativen, brukad att ropa, tilltala, bedja eller befalla. Enberg SvSpr. 85(1836). Hon grep bland formerna och fick tag på vokativen: – Jesu Christe! Johnson DrömRosEld 188(1949). Brute, vokativ (tilltalsform) av det latinska namnet Brutus. SvD 8/7 2016, s. 23.
2) ss. adj.: som tillkommer l. är utmärkande för (kasus)kategorin vokativ (i bet. 1); äv.: som har att göra med l. avser tilltal l. anrop o. d. Rydqvist SSL 5: 254(1874). Det är .. icke underligt att i predikan den direkta vokativa hänvändelsen till åhörarna återkommer betydligt oftare än i annat föredrag. Wifstrand AndlTal. 137(1943). Som ett specialfall av den imperativa funktionen torde den vokativa funktionen kunna betraktas. Regnéll Sem. 187(1958).
Ssgr (till 1): VOKATIV-FORM. språkv. form tillhörande (kasus)kategorin vokativ. DN 22/2 1884, s. 2.—
-NOMINATIV. (†) Ett substantiv (eller såsom subst. brukadt ord) står i nominativ .. då det brukas i direkt tilltal eller såsom utrop (= vokativnominativ). Calwagen TySpr. 118(1883).
