VOLUNTARISM vol1untaris4m, r.; best. -en.
Etymologi
[av t. voluntarismus; ytterst till lat. voluntarius, frivillig, till voluntas, vilja, sbst., till velle, vilja, v. (1 pers. sg. volo); till den rot som äv. föreligger i VILJA, v.1 — Jfr VOLONTERA, VOLONTÄR, sbst. o. adj., VOLUNTARIST, VOLUNTARISTISK]
filos. om åskådning l. uppfattning enl. vilken viljan ses som den avgörande faktorn för individens själsliv l. för tillvaron l. samhället. Vannérus WundtPsyk. 437 (1896). Det utmärkande draget för Wundt är voluntarismen d. v. s. den framskjutna roll, han ger åt viljemomentet vid sin skildring av de psykologiska förloppen. Gadelius Själsl. 1–2: 84 (1921). Om .. det, som är det innersta väsendet hos oss själva, överföres på tillvaron i dess helhet, antar voluntarismen en metafysisk karaktär. Ahlberg (1925).
